idrottsresor för alla historia

Latina – sumpmarker, kloster och Nymfernas trädgård

      Norr om Terracina, mellan Lipini-bergen och havet, breder den stora lågslätten Agro Pontino ut sig. Slätten är idag ett av Italiens bästa jordbruksområden och centrum för avancerad livsmedelsindustri.

      Pontinska slätten kan ses som ett monument över människans seger över ogynnsamma naturförhållanden. I över två tusen år har trakten varit ett problemområde för dem som av någon anledning tvingats befatta sig med den. Här låg förr de ökända Pontinska träsken, vars dystra förtrollning var känd redan under Romartiden. Romerska skalder beskrev landets ofruktsamhet och sjukdomsbringande osundhet. Volskerna (italienskt fornfolk, Terrasina-området) hade på sin tid lyckats avleda mycket av träskmarkernas vatten, men när de underkuvades av romarna 328 f.Kr., underhölls inte längre vattenregleringarna och området förvandlades till ett feberalstrande busklandskap med stillastående vatten.

      Romarna gjorde ett misslyckat försök att torrlägga översilningsområdet när de på 300-talet f.Kr började bygga Via Appia mellan Rom och Capua. Via Appias sträcka över Pontinska slätten blev tidvis obrukbar men kan ändock jämföras med något av Herkules´ storverk. För att bygga vägen tvingades ingenjörerna först göra en gigantisk vall på vilken de sen anlade själva vägbanan. Här fick romarna bruk av sin pozzolana – komponenten som gjorde att deras betong kunde stelna under vatten. När vägen vissa tider var oframkomlig på grund av översvämning, kunde resenärerna ta enklare vägar alldeles under Lepini-bergens fot eller färdas med kanalpråmar – ett alternativ som skalden Horatius (65-8 f.Kr) valde på sin dokumenterade resa från Rom till Brindisi. Han beskriver vägsträckans olägenheter och klagar vilt på grodorna i träsken, vidriga myggor och en berusad pråmskötare.

      Under kommande århundraden misslyckas alla dräneringsförsök. Caesar gjorde upp originella planer som emellertid mottogs med hån av hans kritiker – bland dem Cicero. Planerna kom aldrig att slutföras. De sammansvurnas mord på Caesar (44 f.Kr.) kom emellan.

      Varför var då detta område så hopplöst att torrlägga? Förklaringen var att vid havslinjen fanns höga obrutna sanddyner och den låga slätten innanför blev vattensjuk av vatten som strömmade ut vid Lepini-bergets fot, genom kalkbergen och från floder som inte hittade något naturligt utlopp. Problemet med dränering var att det inte räckte med att på vanligt sätt dika ut marken via kanaler. När kanalerna grävts ut kom botten på vissa sträckor att ligga i nivå med eller under havsytan och de konstgjorda vattenvägarna förmådde bara delvis leda bort vattnet. Därför fungerade aldrig dessa tidiga torrläggningsförsök helt ut och de delar som förblev sumpmark gav upphov till malaria.

      Många påvar fortsatte oförtrutet med dräneringsprojekt. Här, liksom i Maremma, anlitades även holländska ingenjörer. En, som trots tidens begränsade tekniska möjligheter, utförde ett storartat arbete var påven Pius VI Braschi. Han återställde den förstörda och övergivna Via Appia och satte 1777 igång en kolossal kraftansträngning att torrlägga träskmarkerna. Arbetet kostade för den tiden en astronomisk summa. 3500 arbetare grävde kanalen Linea Pia som går parallellt med Via Appia och mynnar ut i Terracina. Planen lyckades faktiskt till viss del.

      Inte förrän mot slutet av 1800-talet fanns de tekniska möjligheterna att helt torrlägga sumpmarkerna. Då hade man de maskiner som med ånga och elektricitet kunde lyfta vattnet i de lägst belägna områdena och förpassa det till havet. Många initiativ följde, dock utan tillräckligt stor omfattning.

      Det var Mussolini och fascisterna som slutligen lyckades med bragden att förvandla denna vattensjuka mark till brukbar jord. En gärning som dagens fascister inte är sena att påminna om. Mellan 1926 och 1935 slavade 13 000 arbetare under Operation Nazionale Combattenti med att gräva ett komplicerat kanalsystem. Många av dem kom från Veneto-regionen i nordöstra Italien och de blev sen kvar på slätten som nybyggare för att odla upp den erövrade jorden. Pomezia, Aprilia, Sabaudia och Latina är städer som grundades under denna tid. Över hela slätten ligger också mindre centra som kallas borghi. I heroisk anda är de ofta döpta efter platser som erinrar om första världskrigets strider: Borgo Montello, Borgo Vódice, Borgo Grappa, Borgo Ermada, Borgo Piave mfl.

      Redan på 1500-talet framförde en holländsk ingenjör ekologiska aspekter på en eventuell utdikning. Han tyckte att man borde bevara delar av det typiska landskapet. 1934 bildades Parco Nazionale del Circeo, en nationalpark som innefattar fyra kustsjöar, delar av den gamla sumpmarken och Monte Circeo. Senare har ön Zannone tillkommit.

      Latina har blivit kallad ”den futuriska staden” och ”staden utan murar”. Den grundades 1932 och är huvudstad i provinsen med samma namn. Fram till 1945 hette staden Littoria. Staden planerades av arkitekten Oriolo Frezzotti och har en åttakantig spindelnätsliknande stadsplan. Huvudgatorna löper samman på det stora fyrkantiga centraltorget Piazza del Popolo. Mitt på torget står Monumento del Acqua från 1939 – en rund fontän där ett klot av travertin begjuts med vatten. Den visar stadens absoluta mittpunkt. Vid torget ligger Palazzo Comunale, kommunhuset med sitt 32 m höga torn. På inre gården finns en staty av Majo tillägnad Dafne och symboliserar människans seger över träskmarkerna. Piazza die Bonficatori med Palazzo delle Poste, posthuset, ligger strax intill. På Corso della Repubblica byggdes Palazzo M till ära för Benito Mussolino. Den M-formade huskroppen i travertin skulle utgöra fonden i ”Mussolinis forum” som dock aldrig blev förverkligat. En stor byggnad, också den med en fasad i travertin, är Palazz o de l Governo vid Piazza della Libertà. Skulpturfriser på fasaden beskriver hjältescener från första världskriget och hur träskmarkerna torrlades. S. Marco heter Latinas moderna katedral – även den ett verk av Oriolo Frezzotti.

      Efter andra världskriget påstods stadens arkitektur vara kall och sakna de rätta proportionerna. Idag måste erkännas att Latina är unikt som stilhistoriskt exempel. Även om vi i dag tar avstånd från den tid som skapade Latina så finns det ingen annan stad uppbyggd på så kort tid med renodlad futuristisk arkitektur.

      Vi styr nu kosan mot Pontinska slättens östra utmarker och det är inte det lättaste. Lugn, du råkar inte längre ut för några vattenhinder! Men av någon anledning är det lätt att köra vilse här. Det beror på att slätten är full med vägar som går som ett rutmönster genom fälten och rätt som det är har man tappat orienteringen bland majs och solrosor. Hur som helst så besöker vi några intressanta platser vid Lepini-bergens fot innan vi ger oss av mot kusten igen.

      Många av träden vi kör förbi är eucalyptusträd. I mitten av 1800-talet kom frön till Europa från Australien och dessa snabbväxande träd planterades ofta för att torrlägga vattensjuka områden, för de är erkänt goda ”vattensugare”. På vägen passerar vi flera stånd med direktförsäljning av frukt och grönsaker. När vi i trakten av klostret ser vi flera skyltar som erbjuder oss att köpa pinfärsk mozzarella – några är handmålade, andra mer sofistikerade. Caseificio betyder mejeri. Denna trakt producerar av tradition denna ost och här är det fråga om den äkta varan, Mozzarella di bufala Campana.

      Denna ljusa krämvita färskost kan göras på buffel- eller komjölk. De italienska bufflarna infördes på romartiden från Asien. De gav mjölk och kött men användes även som dragdjur, exempelvis spändes de för de tunga lassen med travertin från Tivoli. De är nu typiska för trakten söder om Rom och området runt Neapel.

      En kuriositet är att det faktiskt funnits planer på att införa italienska bufflar till Sverige. När Johan Alströmmer – son till den mer berömde Jonas, han med potatisen – såg dem under en resa på Pontinska slätten fick han idén till import. Eftersom bufflarna var bättre än hästar på att bromsa tunga kärror i utförsbackar tyckte Alströmmer att de borde passa förträffligt i Bergsslagen.

      För att få ha loggan MOZZARELLA DI BUFALA CAMPANA måste buffelosten ha producerats söder om Rom. De ostar som gjorts av komjölk betecknas med ”fior di latte”. De anses enklare men så länge det är den färska varianten så är det OK enligt italiensk smak. Färsk mozzarella är förpackad i vaxat papper och förvaras i vätska. Som färskvara har den mycket kort hållbarhet, kortare än vår svenska mjölk. Den ska helst ätas samma dag. Plastförpackad mozzarella är en kompromiss, den har längre hållbarhetstid men är inte lika delikat som den färska. Det har dock inte tillförts konserveringsmedel utan osten har behandlats mejerimässigt.

      Vi kör mot den lilla staden Priverno och klostret L´Abbazia di Fossanova. På slutet av 1000-talet genomgick det benitiktinska klosterväsendet en kris. Klostrens funktion som kultur-oaser var föråldrad. Myndigheterna utanför klostren svarade för den nya samhällsordningen. Det protesterades mot att munkarna med tiden blivit överdrivet intresserade av allt världsligt, i synnerhet prakt och rikedomar. Tiden var inne för reformer och nya ordnar uppstod. Den mest framgångsrika blev Cistercienserorden, grundad 1097 i det franska klostret Citaux (Cistercium på latin). Bernard av Clairvaux blev den ledande personligheten i den ordern. Han fann personlig fromhet, asketisk enkelhet, mystik och Maria-kult som fundamentala element i tron. Ordern fick en fenomenal framgång. I slutet av 1100-talet hade hundratals Cistercienserkloster byggts – varav tre i Sverige. Det första Cistercienserklostret i Italien blev Fossanova.

      Vitbröderna, som munkarna kallades, övertog år 1135 ett gammalt benedikterkloster i utkanten av Pontinska träsken vid Lepinibergens fot. S. Stefano hette det och var grundat på 800-talet på det som ursprungligen varit en romersk villa. Munkarna grävde först ett nytt dike – fossa nova – för att dränera den omgivande sumpmarken, vilket gav klostret dess namn. År 1173 byggdes klostret om för att bättre passa orderns stränga regler.

      År 1187 började klosterkyrkan byggas med hjälp av munkar från Clairvaux och den invigdes av påven Innocentius III den 19 juni 1208. Kyrkan helgades åt Maria och S Stefano. Den anses idag som det viktigaste minnesmärket över cisterciensgotik i Italien.

      Fasaden är ”avskalad” och pryds endast av ett stort rosettfönster och cosmatdekorationer runt portalen. Det inre har harmoniska proportioner och saknar helt onödiga utsmyckningar, men den guldgula lokala byggnadsstenen gör lokalen varm. Naven delas av fjorton mäktiga pelare prydda med halvkolonner. Mittvalvet är mycket högt. Det fyrkantiga koret lyses upp av tre låga fönster och ett större rosettfönster.

      Korsgången har rektangulärt plan och kantas på tre sidor av romanska kolonnrader. Den fjärde har gotiska. Till korsgången hör en ädikula – en utbyggnad med bassäng i mitten – där munkarna tvättade sig. Själva klosterbyggnaden har i stort sett bibehållit sitt ursprungliga utseende. Kapitelsalen, matsalen och sovsalen är mycket sevärda. Sjukhuset, där munkarna vårdade de sjuka från trakten, används idag ibland som konsertsal. Bakom klosterbyggnaden vid en ganska vildvuxen trädgård ligger gästhuset. Från ingången leder en trappa upp till rummet där Thomas av Aquino dog.

      År 1274 befann sig Thomas utanför Salerno för att vila sig eftersom hans hälsa inte var den bästa. Han mottog då från påven Gregorius X en inbjudan att delta i andra kyrkomötet i Lyon. Han avreste men hans hälsa försämrades och därför beslöt han att stanna hos de fromma munkarna i Fossanova. Sjuk och sängliggandes lät han läsa Höga visan högt för sig, från början till slut. Thomas´ biktfader förvånades över att hans sista bikt var ren som ett barns. Thomas av Aquino dog den 7 mars 1274. Hans själ gick enligt en inskription in ”i den eviga lyckans trädgård” – nel giardino dell´eterna felicità. Thomas dödsrum gjordes senare om till kapell. På väggen visar en högrelief i Berninis stil dödsscenen.

      Efter medeltiden började nedgångstiden för klostret som kulminerade i att Napoleon lade ner det. Kyrkan blev stall och användes som skydd för bufflar. Senare återfick Fossanova klosterrättigheterna men dess storhetstid var förbi.

      På Lepini-bergens yttersta klipptoppar ligger en rad småstäder. Många är urgamla volskiska bosättningar. Sezze är en av dem – känd för sina kronärtskocksodlingar. Sista söndagen i april varje år hålls en fest till ära för denna jordbruksprodukt som betyder mycket för staden. Tusentals kronärtskockor av yppersta kvalitet tillagas på restaurangerna där lo chef ofta är ägarens mor eller moster. Anrättningarna – stekta, fyllda och ångade kockor – serveras utomhus vid långbord i de historiska kvarteren. I hela Lazio är kronärtskockor mycket omtyckta. Man använder en liten sort som är mycket mör och äter allt utom de yttersta bladen. Det mest kända receptet är carciofi alla giudia, på judiskt vis: kockorna kokas i kastrull i het olja och öppnar sig likt blommor. Carciofi alla romana är däremot fyllda och tillagas i ugn.

      Priverno är en annan av de små städerna. Den anrika staden Privernum förstördes helt av saracenerna och den nya staden byggdes högre upp på bergsryggen ovanför floden Amaseno. På grund av närheten till cistercienserklostret visar många av byggnaderna tydliga spår av fransk gotik, bland annat kommunhuset Palazzo Cumunale. Vägg i vägg ligger domen St. Maria Assunta som invigdes 1283. Här påstås reliken efter Thomas av Aquinos förvaras även om domen i Priverno yrkar på detsamma.

      En annan bergstad – den muromgärdade Sermoneta – är en mycket välbevarad liten medeltidsstad med rustika hus byggda av lokal sten och en mycket imponerande borg som tillhört släkten Caetini. De allra första slottsherrarna var Grevarna av Tusculum. De överlät borgen till släkten Annibaldi, vilka förbättrade byggnaden radikalt. 1297 såldes förläningen till Pietro Caetani, greve av Caserta, och den blev kvar i den släktens ägo in i vår tid förutom några år i början av 1500-talet på påven Alexander VI Borgia lade beslag på fästet. Under hans styre renoverades försvarsanläggningen ordentligt med hjälp av Antonio da Sangallo d.ä. Hit blev ofta Cesare och Lucrezia inbjudna. En senare celeber gäst i slottet var Karl V.

      Med tiden delades den stora Caetani-släkten upp i flera grenar – en fick sitt säte i Fondi och var lojal mot kungen i Neapel – en annan huserade här i Sermoneta och var påvetrogen. Till Caetanis domäner hörde Ninfa , en av Lazios ljuvligaste platser - Giardino di Ninfa. I rättvisans namn måste tilläggas att ingen trädgård kan ha bättre förutsättningar än trädgården i Ninfa ty den är anlagd i ruinerna av en medeltida stad och den genomflyts av floden Ninfa, den antika Nymphaeus, nymfernas hemvist.

      Ninfa var en stad vid vägen av Lepinibergens fot, Strada Pedemontana, idag provinsvägen Ninfina. Stadens historia börjar med att påven Sakaris, den sista greken på påvestolen, fick detta område av kejsaren i Kontantinopel i mitten av 700-talet. Under och efter barbarinvasionerna var Strada Pedemontana den säkraste vägen till Rom. Just där man anlagt Ninfa fanns en trång klyfta som blev en förpost till Rom – en sorts säkerhetssluss för alla som skulle till huvudstaden söderifrån.

      På tusentalet hade Ninfa utvecklats till en av de mest blomstrande städerna söder om Rom. Efter att då för en tid stått under Grevarna av Tusculum’s kontroll, återfördes den till påvestaten men i början av 1100-talet kom den att lyda under släkten Frangipane.

      Under denna starka familjs beskydd ägde påvevalet av Alexander III rum. Denne påvekandidat, som senare utvecklades till en av medeltidens betydelsefullaste påvar, hade flytt från Rom pga ett bråk med Fredrik I Barbarossa, vilken stödde en motpåve. Här i Ninfa i kyrkan S. Maria Maggiore blev Orlando Bandinelli den 20 september 1159 döpt till Alexander III. Som tack för stödet gav påven de lokala kyrkorna namn efter kyrkor i Rom. Fredrik Barbarossa var dock långsint och lät sätta stan i ferro e fuoco; han skövlade Ninfa år 1171.

      På slutet av 1200-talet såg påven Bonifatius VIII till att hans favoritnepot Pietro fick styret i Ninfa såväl som i Sermonta, Bassiano och San Donato på slätten. Släktens senare splittring innebar politiska schismer. 1378 plundrades staden av Fondi-Caetanerna och det blev början på stadens förfall. Ninfa började överges. De som envisades med att stanna kvar drabbades i mitten av 1400-talet av malaria. Staden blev en spökstad som föll i en djup törnrosasömn.

      I slutet av 1800-talet besökte Ferdinand Gregorovius – en tysk historiker och skribent – det forna Ninfa och gav upphov till benämningarna ”Medeltidens Pompeji” och ”Drömmarnas stad”. Det var dock en engelska, Ada Caetani, som kom att väcka platsen till liv igen. Hon hade gift sig med den italienska greven Onorato Caetani. I sitt nya hemland såg hon som sin uppgift att få ordning på denna åsidosatta del av grevskapet. Sonen Gelasio Caetani, som var ingenjör, hjälpte henne att röja upp och förstärka ruinerna. I början av 1920-talet planterades de första träden, donna Ada var en trädgårdsentusiast och såg platsens möjligheter. Gelasio restaurerade det gamla rådhuset från 1300-talet och familjen vistades ofta där.

      När Gelasio dog ärvdes Ninfa av hans bror Roffredo – den siste hertigen av Sermoneta. Trädgårdsskötseln övertogs av hans amerikanska fru Marguerite Chapin. Den tredje och sista generationen passionerade trädgårdsfantaster blev deras dotter Leila Caetani. Hon var målarinna och förstärkte trädgårdens romantiska touch. Innan hon dog bildade hon tillsammans med sin make, diplomaten Hubert Howord, den stiftelse som nu vårdar parken.

      Ett fantasieggande sceneri möter besökaren redan utanför trädgården. Det är ruinerna av det medeltida Castello Caetani som speglar sitt 32 meter höga torn i en liten uppdämd sjö. Dammen är byggd i slutet av 1200-talet och sattes åter istånd i början av 1900-talet. En bit utanför stadsmuren, nästan gömd i vegetationen, ligger en av stadens kyrkor, S Paolo fuori le mura.

      Stadsmuren med försvarstorn och minst sex portar stammar från 1100-talet. Enligt gamla dokument fanns här, förutom kastellet och rådhuset, ett tiotal torn som tillhörde de förnämsta familjerna, 150 hus – de flesta med två våningar – några kvarnar, två sjukhus och 14 kyrkor varav några klosterkyrkor. Några är identifierade – förutom S.Pietro fuori le mura även S. Biago, S Giovanni, S Maria Maggiore och S.Salvatore.

      Vatten, ruiner, höga pinjer och cypresser utgör ryggraden i denna magiska trädgård som fullkomligas av över tusen växtarter. Här finns blommande träd och buskar, klängväxter och perenna blommor – sällsynta exotiska arter tillsammans med vilda blygsamma örter. Förutom ljudet av rinnande vatten är luften fylld av fågelläten. Här kan räknas 150 fågelarter. Många smådjur trivs också i trädgårdens fuktiga lummiga vrår. Att djurlivet är så intakt beror nog mest på att besökstiderna är starkt begränsade, 2-3 dagar per månad. Biljetter kan ordnas i Rom – Fondazione Camillo Caetano eller i Latina – Ente per il Turismo. Överblivna biljetter säljs vid entrén.
      Tveka inte inför besväret att åka till Ninfa!

      Det fina klostret Valvisciolo ligger i närheten och där du kan inhandla det livselixir som munkarna tillhandahåller. Det garanterar ett långt liv.

      I bergen ovanför Ninfa häckar den sällsynta pilgrimsfalken och som ett falkbo på en brant klippa ligger staden Norma. Den moderna delen har inte mycket att erbjuda.

      Mycket mer sevärd är den urgamla föregångaren till staden. Den heter Norba och var en tidig latinsk stad, senare erövrad av volskerna och romarna och ödelagd år 82 f.Kr. Runt Norba går en 2,5 km lång stadsmur byggd av polygonalblock i lokal kalksten från fjärde seklet f.Kr. Muren omsluter en stadsbebyggelse med bitvis rätvinkligt gatusystem. Två akropolis, tempel och gamla bostäder kan rekognoseras. Vad döljer sig under jordtäcket där fåren går och betar? Tydligen har inte platsen någonsin grävts ut ordentligt.

      Cori är det nordligaste staden på Lepinibergens kant. Äldre än självaste Rom anses Cori vara – enligt sägnen en av Italiens äldsta städer. Den har två centrum, Cori a Valle och Cori a Monte. De lägst belägna husen är på 250 m höjd och de högsta på 400 m. I den övre stadsdelen finns förhallen med åtta doriska kolonner kvar från ett Herkulestempel och två pelare från ett tempel tillägnat Castor Och Pollux, allt från första århundradet f.Kr. Cori är känt för sitt goda vin – Cori Bianco eller Rosso. Det besjöngs redan av Horatius och var mycket uppskattat under den sena republiken och kejsartiden. Påvarna spottade inte heller i glaset då det serverades vin. Det förekom flitigt på den påvliga taffeln. Vinet produceras bara i Cori kommun och i delar av Cisternas. Passa på att köpa kvalitetsviner och olivolja extra vergine om du åker hit!

Circeo och kusten

      Ente Provinciale per il Turismo di Latina, Latina-provinsens största turistorganisation lanserar sin kust som La Riviera di Ulisse, ”Odyssevs riviera”. Det hade passat lika bra med ”Aeneas riviera” för de två antagonisterna från Trojanska kriget hamnade båda här. Odyssevs blev kvar ett år medan Aeneas stannade för resten av livet. Sällan träffar man på en mer mytomspunnen kuststräcka!

      Kusten består mest av långa sandstränder men mitt i landskapet sticker en hög kalkbergsknalle ut i vattenbrynet – Monte Circeo. På avstånd verkar berget vara en ö och i forna tider var så också fallet men landhöjning och geologiska avlagringar har med tiden skapat en landtunga till fastlandet.

      Monte Circeo bör enligt de flesta betraktas som Homero’s mytiska plats där trollkvinnan Kirke – solgudens dotter – hade sitt storslagna hem. Palatset vaktades av lejon och vargar och överallt vimlade det av djur av alla sorter. Det var människor som Kirke hade förtrollat.

      Vid mötet med grekerna förvandlade hon genast även Odyssevs män till djur – till råga på allt till grisar. Odyssevs själv kunde genom ett gudomligt motgift undslippa detta nesliga öde. I stället blev han upphöjd till att vara den skönlockiga förförerskans älskare och festandes på kött och utsökt vin stannade han hos henne i bästa välmåga i över ett år tillsammans med sina mannar som tursamt snart fick tillbaka sin normala skepnad.

      Sagans Kirke var dock inte den första invånaren på Monte Circeo. 1939 upptäcktes i en grotta kraniet av en man, Homo Sapiens Neanderthalis, som levde och dog på denna plats för 70 000 år sedan. Förutom kraniet fann man enkla stenredskap och ben från förhistorisk flodhäst, elefant och hyena. Grottan kallas Grotta Guattari och ligger intill hotell Albergo Neanderthal vid S.Filice Circeo. Själva fynden kan beskådas på Pigorinimuseet i EUR i Rom.

      Monte Circeo tillhör den italienska nationalparken Parco Nazionale del Circeo som även innefattar det som bevarats av Pontinska träskens unika kust- och kärrlandskap: 28 km strand och sanddyner, lagunsjöarna Lago di Sabaudia (ibland även kallad Lago di Paola), Lago di Caprolace, Lago dei Monaci och Lago di Fogliano samt delar av den gamla träskskogen Selva del Circeo – allt som allt 8300 hektar. Nationalparken är ovanlig för att den inbegriper två bebodda centrum: badorten S. Felice Circeo och det moderna Sabaudia.

      På Monte Circeos södra sida Quarto Caldo växer huvudsakligen macchia medan den kallare sidan åt norr Quarto Freddo har högre skog. Från bergets högsta punkt, Picco di Circe 541 m, där pilgrimsfalken kan ses segla omkring, har man en vid utsikt över hela nationalparken. Toppen kan du nå via en stig som börjar vid Torre Paola. Några tempelruiner visar att platsen på romartiden troligen var centrum för en Kirke-kultur. (Vissa tror att templet också kan ha varit dedicerat till Venus.) Nära S. filice Circeo, på 300 m höjd, ligger det som återstår av Scropoli di Cireii, en gammal flyktborg med rester av höga cyklopmurar och vattencisterner.

      I kalkberget finns fler grottor än Grotta Guattari. Somliga av dem är belägna uppe på torra land – andra är vattenfyllda – men det finns också de som helt ligger under vattenytan. Ändå är samtliga bildade av havets nötande vågor. Vattennivån i Medelhavet har varierat genom tiderna pga att en del av jordens vatten frusit och bundits till is under istiderna, därför har grottorna genom tidsåldrarna mejslats ut på olika nivåer. Grotta delle Capre, Getgrottan, är en av dem som kan besökas och nås via buss från S.Felices centrum.

      Grotta della Maga, en grotta som endast kan nås sjövägen, ligger nära Torre Paolo – döpt efter Paul III – ett av de signal- och försvarstorn som byggdes runt bergsudden under 1500-talet för att varna för saracenerna. De övriga heter Torre Olévolla, Torre Vitoria, Torre Fico och Torre Cervia. Av ett sjätte torn återstår endast grunden.

      Norr om Monte Circeo passerar man Emmisario Romano – en avrinningskanal från Saubadiasjön. Kanalen ingick i kejsar Neros befängda projekt att förbinda Anzio med Neapel via en vattenled med konstgjorda kanaler mellan kustsjöarna. Ett projekt som gick i stöpet pga tekniska svårigheter och stora kostnader.

      Vid Sabaudiasjöns strand upptäckte man i början av 1900-talet en romersk grotta med en frisk mineralvattenkälla, Fonte di Lucullo. Det kalla vattnet lär vara bra mot mat-smältningsbesvär. Källan tillhörde kejsar Domitianus stora villa från första århundradet e.Kr, Villa di Domiziano. Det arkeologiska området innefattar förutom resterna av själva villan, också termer och enorma vattencisterner. Bland ruinerna fann man flera kopior av grekiska skulpturer, bla den unga faun med tvärflöjt som förvaras i Vatikanmuseet.

      Villan är öppen för besök trots att den ligger i en Riserva Naturali – en absolut skyddad zon. 223 hektar av slättskogen skyddas av särskilt rigorösa bestämmelser och kan endast besökas i studiesyfte tillsammans med en vakt. En del av zonen kallas Picina delle Bagnature och täcks vissa delar av året av 50-60 cm vatten.

      Kustsjöarna har bräkt vatten och är grunda. Lago di Sabaudia är djupast och har på vissa ställen ett djup på 10 m. Sjöarna är av internationellt intresse som fågellokaler och erbjuder en idealisk miljö för sjöfågel. Många flyttfåglar uppehåller sig här. Över 200 fågelarter har observerats. Den vanligaste fågeln är sothöna, 12 000 exemplar har registrerats vissa perioder. Förutom häger, trana, vit stork, havsörn och fiskgjuse kan du om du ha tur även kanske se svart stork, skedstork, flamingo, ägretthäger silkeshäger och purpurhäger.

      Av däggdjur finns ca 20 arter i nationalparken exvis hjort, råbock, vildsvin, grävling, piggsvin, iller och vessla. Även av insekter finns många arter.

      Vid Logo di Fogliano ligger Villa di Fogliano. Marken tillhörde sedan gammalt adelssläkten Caetani och år 1877 lät Onorato Caetani bygga en villa och en liten kyrka i nygotik på platsen. Hans fru Ada, kvinnan bakom trädgården i Ninfa, gjorde sina första odlingsförsök här. I Villa Fogliano kan du även passa på att studera frigående bufflar.

      Staden Sabaudia är ett arkitektoniskt unikum i 30-talsstil. Under Mussolinis torrläggningsarbeten på slätten byggdes staden upp på 253 dagar, drygt 8 månader. Kända kulturpersonligheter har uppskattat dess speciella charm.

      I östra utkanten av Sabaudia finns direktionen för naturparken men där finns också ett museum, Museo del Parco Nazionale del Circeo, med tillhörande didaktisk naturstig, Sentiero Natura. Där kan man bla studera en rekonstruktion av en lestra med capanne – en miljö där herdarna med sina får levde av det lilla som träsken hade att erbjuda. En italiensk kolmila, carbonaia, kan också beses. Närbelägna Melacotogna-Turismo Natura är namnet på turist- kontoret som ordnar häst-, kanot- och cykelturer.

      Genom parken alldeles nära den magnifika kusten löper en smal asfalterad väg. Du kan var som helst stanna och ta ett bad i Medelhavet utan att hyra vare sig solstol eller parasoll. Sandstranden är mycket fin.

      Norrut efter kusten ligger Nettuno och Anzio. Det var här de allierade landsteg den 22 januari 1944. Somliga av dem kom inte särskilt långt, utan ligger begravda på någon av krigskyrkogårdarna, en amerikansk och en engelsk.

      Kejsar Nero föddes till att bli kejsare. Han föddes, liksom senare kejsar Caligula, i Anzio. Nero anlade en hamn och lät bygga en stor sommarvilla där man på 1500-talet fann en av världens mest kända skulpturer – Apollon från Belvedere. Bland ruinerna av Neros sommarvilla ligger semesterfirare och solbadar idag. Cicero hade också en villa i Anzio – en av hans åtta! Trots att hamnen var förfallen använde Rikard Lejonhjärta den under det tredje korståget 1189-92. Först i slutet av 1600-talet lät påven Innocentius XII uppföra en ny hamnanläggning.

      Inåt landet i Nettuno, Cisterna, Aprilia och Latina produceras nu viner som ovanligt nog inte har urgamla traditioner. Vinproduktionen började efter Pontinska slättens torr-läggning av en grupp arbetare från utdikningen. Merlot di Aprilia, Sangiovese di Aprilia och Trebbiano di Aprilia är kända viner som alla är D.O.C.-viner.

GUSTAV ALM

Källförteckning: Lazio – landet närmast Rom (ISBN 91-7203-380-0)
Information från www.aplatinaturismo.it

Skriv ut texten? klicka här
Till sidans topp klicka här